BERGMANS LANDSKAP Det karga landskapet på Fårö har ofta fått symbolisera karaktärernas känsloliv i Ingmar Bergmans filmer. Bergman kom till Fårö för att leta efter inspelningsplatser till filmen "Så som i en Spegel". Mötet med Fårö förändrade hans liv. Ett flertal av hans följande filmer och tv-serier spelades in på ön, Bergman flyttade senare till Fårö och bosatte sig där permanent. Fotografen Markus Marcetic besökte Fårö och lät sig inspireras av Ingmar Bergmans filmer när han strövade runt bland inspelningsplatserna. Det resulterade i en serie tidlösa bilder som andas mystik, spänning och samtidigt lugn. Utställningen innehåller: 12 st svartvita fotografier i svart träram, 65 x 65 cm 6 st citat, i svart träram, 17 x 17 cm 5 st tygvepor (som tillsammans utgör en bild). Varje vepa är 120 x 75 cm 1 st upphängningsanordning för veporna (stålvajer), ca 4 meter + fästen 1 st introtext i plexiglas, A3 storlek .

Bikerkulturen är den mest kända av det amerikanska samhällets subkulturer. Genom filmer som Vild Ungdom med Marlon Brando och Easy Rider med Peter Fonda spreds bilden av den amerikanska bikern över världen. Senare har bilden av bikern som gillar att meka och åka motorcykel förskjutits och livsstilen förknippas mer med ondska och kriminalitet. Bikeriders for Jesus handlar om en annan sida av bikerkulturen. Christian Crusaders är en kristen motorcykelförsamling vars gärning riktar sig mot underströmmarna i den amerikanska bikerkulturen: mot subkulturen, outlawklubbarna och de som rör sig kring dem. Många av medlemmarna kommer själva ur subkulturen men har valt en annan väg i livet, utan kriminalitet och droger. Utställningen innehåller: 30 fotografier i storlekar mellan 40x40 cm och 40x60 cm. Alla bilder är svartvita och monterade i svarta träramar med glas. Till utställningen hör också texter monterade på kapaplattor. .

en utställning om klimatförändringarna ”Jag vill berätta mitt folks historia”, sa den gamle mannen, ”så att du kan förstå hur miljön och världen har förändrats”. Ismael är 94 år och bor med sin fru Najima i ett tält mitt ute i vad de själva kallar öknen. De tillhör en mindre grupp tuareger som i århundraden har haft sina traditionella marker i ett område norr om Timbuktu i Mali. Gruppen är en av få som fortfarande bedriver handel med kamelkaravaner genom öknen. Kvinnorna har en stark ställning, både arv och familjetillhörighet följer den kvinnliga linjen i en familj. Männen beslöjar sig men inte kvinnorna. Deras nomadiska livsstil, som under århundraden anpassats till det hårda klimatet i gränslandet mellan Sahara och Sahel, är nu hotad av allt snabbare förändringar. Förutom politiska oroligheter i området och en ökad inflyttning till städerna har man drabbats hårt av förändringar i klimatet. Gruppen berättar om ändrade regnmönster som gör att de livsviktiga djuren dör av brist på foder. ”Jag vet inte vad som är viktigast, att mata djuren eller människorna. Utan djuren kan vi inte leva”, berättar Mohamed som har sitt tält i närheten av Ismaels. Johanna Henrikssons fotoprojekt om klimatförädringarna ger en inblick i den hårda tillvaron för nomaderna i Saharas utkanter. Att deras liv alltid balanserat som på en knivsegg i kampen mot det tuffa klimatet gör att det så tydligt märks om något i omgivningen ändras. Historien som berättas ger en konkret och mänsklig form till abstrakta miljöhot. Bilderna och de porträtterades egna ord påminner om att mänskligt liv är bräckligt och om vårt kompromisslösa beroende av en natur som vi sakta eroderar. Utställningen innehåller: 19 färgfotografier. 9 av dem är i storleken 99 x 66 cm och 10 stycken är 40 x 30 cm. De stora bilderna är c-printar monterade på aluminium och de små c-printar monterade på kapa. Till utställningen hör även en inledande text och bildskyltar med citat från de fotograferade där de själva i korta meningar berättar sin historia. Texterna är monterade på kapa. Vid intresse håller Johanna gärna föreläsningar om projektet där hon berättar om människorna hon mötte i Mali och klimatfrågan.

CLOSE TO HOME av Anna Clarén ”Bilderna i den här utställningen föreställer personer som tillhör min familj eller som står familjen nära. De visar också den natur och de landskap där jag bor och lever: Biskops-Arnö, Stockholm och Skåne. De flesta är tagna åren 2009 till 2012, under en period då oerhört mycket vackert blev mig givet. Jag har fått tre barn och en man. Vi bor i ett hus mitt i den svenska vackra naturen. Min första kamera köpte jag som nioåring med hopsparade pengar. De bilder jag tog då är idag tunna och skira, färgerna skeva. Det är inte så mycket innehållet i de där första bilderna som inspirerat mig till denna bok, utan mer den besatthet jag kände av att dokumentera mitt liv. Hur alla mina fickpengar gick till film och framkallning och hur jag kunde sitta i timmar och titta på bilder av de mest vardagliga händelser, prydligt insorterade i album. Som vuxen anar jag att bilderna bar vittne om att jag fanns till och var delaktig i ett större sammanhang. De var också ett försök att föreviga, att nagla fast, ögonblicken. Min man, som är en mer analytisk person, har berättat att han som barn kunde ligga vaken på kvällarna och räkna ut hur gammal han, hans föräldrar och hans lillasyster skulle behöva bli för att dö av ålderdom på samma dag, och somna, lugnad, när han fått talen att gå ihop. När jag idag tittar i de där albumen från min barndoms 70-tal upptäcker jag att just det jag ville förhindra drabbat själva bevismaterialet; färgfilmens dåliga tekniska kvalitet har gjort att bilderna sakta blekts bort. Och så är det. Vi kan inte komma undan den, förgängligheten, och detta obönhörliga faktum är så brännande för den som älskar. ” Anna Clarén Utställningen innehåller: 36 färgfotografier, alla monterade i vitlaserade träramar med glas. 6 bilder är i storleken 110x110 cm, 30 bilder är i storleken 70x70 cm. Utställningen är producerad av Fotografiska. Curator Maria Patomella. .

CONSUMING TIME av Alexandra Ellis Consuming time handlar om att ställa sig utanför konsumtionshysterin — om att välja tid i stället för pengar. Att konsumera som tröst. Möjligen en inlärd lösning på samtida existensiella svårigheter, men också ansedd som roten till detsamma. Då tid har kommit att bli en av västvärldens mest dyrbara resurser kan den också vara ett kraftfullt verktyg för att omdefiniera värde. Att medvetet reflektera över hur vi använder tiden och till vad. Tid är pengar, men också just tid. I det dokumentära projektet Consuming time får vi följa Anna som bor själv med sina tre barn i en liten by i Västerbotten. Hon har valt att arbeta mindre för att ha mer tid för barnen. Ett val som medför en mer ansträngd ekonomi men som också innebär trygghet av ett helt annat slag, en närvaro och ett lugn. Anna strävar efter att till viss del leva självförsörjande, av och i samklang med naturen. Alexandra A. Ellis strävar i bildserien efter att greppa en värld som Anna skapat åt sig och barnen. Sökandes efter gränsen mellan välfärd och överflöd och vad som definierar den. Teknisk information Fotograferat på 6x7 negativ färgfilm. Utställningen består av totalt 12 verk. Gislée-printar på arkivbeständigt bomullspapper monterade på Dibond i storlekarna 31x40, 40x51 och 100x127 cm.

"Utställningen och projektet bygger på ett fotoalbum från en resa mina föräldrar gjorde till Italien 1954. Ur albumet har jag valt ut en serie bilder som berättar om själva resan genom Europa. Resenärerna färdades i en Volkswagen -54, i folkmun kallad bubbla. Bilderna är inscannade digitalt och bearbetade för att lyfta fram och understryka de delar av bilderna jag anser vara viktigast och som för berättandet framåt. På så vis påverkas också bildernas uttryck. Det ger fotografierna bitvis en fiktiv känsla, som om resenärerna befann sig i en modellvärld. Bilderna är från en tid då framtidstron var stor, andra världskriget var över sen knappt 10 år och Europas gränser öppna för transit. Med egen bil kunde man nu utforska Europa, och bilen var något man var stolt över att äga. Bilen blev också en bas i resan, en reskamrat, och inkluderades självfallet tillsammans med resenärerna i resans dokumentation. Men projektet handlar också om resandets känsla. Att vara på väg, samtal som pågår, nyfikenhet inför det som passerar förbi. Där varje stopp kan leda till ett möte som blir en upplevelse som lever kvar. Varje gräns som passeras öppnar för en ny kultur med nytt språk, ny valuta, nya uttryck. Det är något som inte förändrats. Även om tekniken gett oss möjligheter att resa längre bort på kortare tid, så är känslan densamma som nu. Som att befinna sig i en Volkswagen på väg ut i det okända. Projektet enroute italia ansluter sig till en inriktning inom fotografin som kallas Found Photos, där man använder sig av andras bilder för att berätta något om dåtid och samtid, eller för att skapa en ny historia. Fotolbum och andra bilder som hittats på loppmarknader, auktioner och i andrahandsbutiker, får så sätt fått en väg ut från det privata till det offentliga." Magnus Westerborn Utställningen består av 23 fotografier i färg och svartvitt. Bilderna är i två olika storlekar, 15 st är 53x63 cm och 7 st är 43x53 cm. Bilderna är monterade i träramar med glas. I utställningen ingår också en introtext monterad i ram med glas i formatet 43x53 cm, samt bildtexter.

Holding är en slags dagboksanteckningar från en tid i fotografens liv då hon fotograferade konstant. "Även på natten satte jag upp kameran på ett stativ och lät slutaren stå öppen mot mig själv under de timmar då jag sov." Holding fick år 2006 Svenska fotografers Förbunds utmärkelse för Årets bästa fotobok. "I mitt fotografiska arbete använder jag mig av externa, konkreta attribut för att skildra en inre emotionell verklighet, en verklighet som för mig är minst lika verklig och ytterst påtaglig." Utställningens och bokens titel, Holding, är en term hämtad från psykoterapin. Den säger att varje enskilt litet barn bör få en självklar känsla av att vara älskat och omhändertaget av sina föräldrar. Detta barn kommer sedan att gå ut i livet med en känsla av att vara hållen. Hållen av sina föräldrar, hållen av sig själv och hållen av livet. Det barn som växer upp i en familj där denna självklara kärlek av någon anledning inte fanns, kommer som vuxen att ständigt söka och desperat leta efter känslan av holding. I stället för känslan av att vara hållen kommer känslan av att falla och falla som i en bottenlös rymd. Sökandet efter någonstans att hålla sig i kan te sig på olika sätt; symbiotiska kärkelsförhållanden, destruktivitet, flyktbeteende och rastlöshet, en ständig känsla av alienering, av utanförskap. "Berättelsen är på flera sätt ett slags självporträtt. Men jag är övertygad om att i djupet på varje människa är vi alla relativt lika. I vårt sökande, i frågorna och förvirringen, i längtan efter tillhörighet och närhet är vi alla lika. Därför är denna berättelse inte enbart ett självporträtt utan även en djupt allmänmänsklig berättelse." Anna Clarén Utställningen innehåller: 45 fotografier i storleken 63x63 cm monterade i vita träramar med glas. Till utställningen hör också en tygvepa med inledningstext av poeten Mara Lee. .

John Bauers skogar är en berättelse om John Bauer och hans bilder, nu genom Mats Anderssons fotografier. Mats Andersson har vandrat i John Bauers fotspår. Han har sökt det trolska som Bauer såg. Han har sökt och funnit. Genom hans bilder ser vi kärleken till naturen, det trolska och fantastiska. Han bär en förkärlek för det mörka, men ljusets strimmor når oss i varje bild. Han bär en kärlek för annorlunda bilder, som passar sig väl. De är vackra, krävande och konstnärligt speciella. John Bauer älskade naturen. Han skapade fantastiska bilder för våra små. Man ser att Mats Andersson också älskar naturen. Han skapar fantastiska bilder för både vuxna och små. Tomtarna finns där. Bortbytingarna likaså. För de som vill se. Oftast är det de yngre som har bäst förmåga att upptäcka figurer i bilderna. Utställningen består av nio bilder i formatet 100x70 cm och 16 bilder 50x70 cm. Inslag på SVT om John Bauers skogar: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/bauerbilder-i-utstallning

Det har blivit svårare att jobba som fotograf. I vårt allt bredare mediesamhälle kan en bild utnyttjas på så många olika sätt. Människor känner sig hotade och säger ofta nej. Man värnar sin personliga integritet, lika mycket som staten värnar den åt oss, med FRA, kameraövervakning och skärpta lagar. Att fånga en person helt oförställd på bild är nästan omöjligt, så fort man går utanför kretsen av nära och kära. Än så länge har vi i Sverige ett undantag i personuppgiftslagen, som gör det möjligt för journalister och konstnärer att publicera bilder av okända människor. Sen en ny lag mot kränkande fotografering infördes sommaren 2013 har dock gränsen blivit luddigare: det är inte längre endast den publicerande redaktörens ansvar, utan även fotografens, att bedöma huruvida en situation är kränkande i fotograferingsögonblicket. Lagen gäller när man fotograferar utan tillstånd från den avbildade, utan den avbildades vetskap om att hen blir fotograferad, och bara när den avbildade befinner sig i de privata utrymmen som bestämmelsen avser; såsom toaletter, omklädningsrum eller privatbostäder. Projektet Ser dig se mig påverkas alltså inte, då det är fotograferat på en allmän plats. I projektet Ser dig se mig använder fotografen sig av ett så kallat konfrontationsglas, där de förbipasserande ser sin egen spegelbild utan att veta att de blir fotograferade från insidan. På så sätt fångas blickar som möter sig själva, och som blir ärligare än man någonsin skulle få om kameran syntes. Moa Karlberg vill undersöka hur betraktare reagerar på fotografierna beroende på i vilka sammanhang, och hur, de presenteras. Ser dig se mig blev hösten 2009 nominerat till Scanpix stora fotopris, och vann klassen Årets porträttberättelse i Årets bild 2010. Utställningen fins i nuläget endast i digital form och innehåller upp till 30 bilder.

Makiko, Yukiko och de andra tjejerna är i början av sina karriärer i en av världens hippaste storstäder. De arbetar långa dagar, sjunger karaoke, går på konstgallerier, lär sig sy kimonos och att göra teceremoni. Och de längtar efter den stora kärleken. Den är svår att hitta. Särskilt om man samtidigt vill fortsätta jobba och dessutom önskar sig en man som är intresserad av att ta del i familjelivet. I Japan gifter sig allt färre unga människor, färre barn föds och fler kvinnor gör karriär. År 2010 beräknas en fjärdedel av befolkningen vara pensionärer. Den här utställningen möter singlarna bakom siffrorna. Kvinnor som går sin egen väg väl medvetna om att de hånas bakom sin rygg och som bär på en dröm som är större än allt annat: kärleken. Fotograf Emelie Asplund och skribent Josefin Olevik har följt åtta unga japanska kvinnor i deras vardag; på arbetet, i hemmet och till festerna. Åtta kvinnor som varken är klädda som mangafigurer eller geishor, varken är fashionistas eller gör kung fu-sparkar. De är mest bara vanliga storstadstjejer. Det som binder dem samman är att de är ogifta och oroar sig mycket för att göra sina föräldrar olyckliga. Det nya, fria livet lockar, men det är tungt att stå emot traditionella förväntningar. Feminismen är ingen utbredd rörelse i Japan - det räcker med lite respekt. Eller som Marie uttrycker det: "Jag skulle vilja träffa en man som man kan diskutera med, dela åsikter och samarbeta med. Jag har inte funnit någon sådan ännu." Utställningen innehåller: Totalt 16 bilder monterade på kapaplattor med aluminiumram. 4 bilder 140 x 94 cm 8 bilder 100 x 66 cm 4 bilder 70 x 46 cm Till utställningen hör också en tygvepa (100 x 130 cm) med introduktionstext, fyra kapaplattor med citat i storleken 30x40 cm, samt två blädderex av boken Singel i Tokyo. .

"Hösten 1997 reste jag under några veckor med Monica Zetterlund på hennes allra sista turné, Avskedsturnén. Det var en klassisk bussturné land och rike runt. För mig är jazzmusik svartvita bilder och den kvadratiska formen fångar jazzens tidlöshet och känsla. Ibland tyckte Monica att jag var lite väl påträngande. Men vår överenskommelse var att jag fick tillträde överallt så länge jag inte försökte regissera henne eller arrangera några bilder. Turnén resulterade i uställningen Sista dansen med Monica." Hans Jonsson Utställningen består av 31 bilder varav 11 st är i formatet 67x67 cm och 20 st i formatet 47x47 cm. .

I stor fattigdom, utanförskap och hemlöshet befinner sig familjen Kaplan. Hüseyin, Ayse och deras tio barn är på ständig resa genom Turkiet. Trots deras situation har de en stark tro och förmåga att förhålla sig till det som livet för med sig. Fotografen Stefan Bladh har under sju år följt familjen Kaplan. Han blir en nära vän till familjen och lever tillsammans med dem under perioder. Genom deras mobiltelefon hittar han dem på olika platser i landet; hopträngda i små, ouppvärmda rum utan el, vatten eller avlopp, i ödelagda huskroppar eller under motorvägsbroar. Problem med pengar, vård och sociala rättigheter avlöser varandra och varje dag pågår en kamp för att hålla den stora familjen vid liv. De starka och koncentrerade bilderna skildrar fattigdomen men också stolthet och hopp. Bilderna har en dokumentär karaktär och är fotograferade både i svartvitt och i färg. Med utställningen följer en enklare lärarhandledning som kan ligga till grund för fortsatt diskussion runt fattigdom, utanförskap och värdegrundsfrågor. Bilderna och boken har fått stor uppmärksamhet i media bland annat i SvD, tv-programmet Sverige (SVT) samt tv-programmet En bok - En författare (SVT). 2010 släpptes boken The Family i samband med att utställningen öppnades på Galleri Format i Malmö. Utställningen innehåller: Totalt 51 fotografier varav 11 st i färg och 40 st i svartvitt Storlekar: 30 st 40x50 cm 11 st 50x60 cm 10 st 50x70 cm Till utställningen hör också en enklare lärarhandledning och ett blädderexemplar av boken. .